ammeanilorac

Ancan fick mig precis att tänka på när man var 15 år, ung och helt ovetandes vad framtiden har att ge. Hon hade skrivit i sin status att man skulle kommentera ett starkt minne som man har tillsammans med henne. Jag kom direkt att tänka på när vi var runt 15 bast:

Mina föräldrar var uppe i stugan i Härjedalen och jag skulle vara ensam hemma för första gången i en hel vecka. Ancan sov hos mig varje kväll och vi åkte moppe och gjorde bus ;P
Jag var tillsammans med en kille från Sthlm och vi bestämde oss för att ses i Södertälje och gå på bio (tror det var Matrix). Det var ju bara det att jag hade kollat fel på bussen och det visade sig att avgångstiden som stod med fet stil var från Södertälje hamn och inte från centrum som jag trodde. Så jag missade bussen, och såklart så var det ju sista bussen. Min kille hade redan hoppat på tåget så där stod jag själv och mina föräldrar var bortresta. Jag drabbades lite av panik och visste inte vad jag skulle ta mig till. Men jag beslutade mig för att jag skulle ringa Ancan som var ensam hemma hos mig. Hon sa; Jag tar moppen!!
- Okej, men ta gamla vägen säger jag ;P (haha såklart man gör om man åker moppe, eller?)Jag börjar gå så länge.
Det tog en evighet och jag gick fel men jag kom till Södertälje syd då jag till slut såg henne komma där åkandes. Hahahaa, snacka om härlig känsla och vilken räddare i nöden. Det jobbiga var bara att min pappa och ancans morsa ringde och fick höra vad vi gjort och hon kom såklart. Så hon åkte efter moppen hela vägen hem och vi turades om att köra moppen. Bensinen räckte hela de 7 milen ;P Så om våra föräldrar bara hade låtit oss sköta detta själva hade det gått skitbra och det hade blivit en liten hemlighet men så blev det tyvärr inte. ;P

Snacka om utskällning man fick efter detta och då var man inte så kaxig. Men idag ser man tillbaka på det och bara skrattar. Hahaha vilka dårar vi var. Mitt i natten, två galna 15-åringar.

Det var tider det!